Mimmi’s Blog

Det är inte så ofta jag hör någon säga att det är tråkigt att åka tåg. Tåg är inte tråkigt. Jag åker ganska ofta mellan Sverige och Norge och jag gillar det. Det gör mig inget att det mest är ganska gamla och risiga tågvagnar men det förvånar mig att det inte går några moderna snabbtåg mellan Stockholm och Oslo! Jag är övertygad om att det skulle vara ett alternativ för många som flyger i stället. Numera har jag en dator med 3G-modem också så jag kan surfa fritt så länge jag är på svenska sidan. Utom i Värmländska ödemarken

Jag har lärt mig att vara rätt klädd - tröja eller varm schal är ett måste men det är lika viktigt att ha t-shirt under. Det är nämligen lika stor risk att det är varmt och svettigt som att det drar om öronen. Och även om jag mest nöjer mig med kaffe och plastförpackad Delicato-boll så går det faktiskt att köpa både vin och öl i kiosken

Jag kan sitta länge och titta ut i det ändlösa landskapet. Låta tankarna flöda fritt. Vem bor i husen jag ser? Vad gör de just nu? Hur många tåg kör förbi här varje dag? Hur kan det vara så grönt på fälten redan i mars? Och skiftar det inte redan lite i björkarna? Vilket mysigt torg. Vad kan den här orten heta? När jag var barn var min högsta önskan att få sitta framme hos lokföraren och titta framåt spåret, jag var så nyfiken på hur det kunde se ut. Men det fick jag aldrig göra.

När jag åker tåg tänker jag alltid på ett kortspel som jag hade en gång för länge sedan. “Sveriges städer” - min främsta källa till Sveriges geografi. Man skulle samla på landskap. På varje kort stod oftast två städers namn, typ Örebro - Kumla, Katrineholm - Flen, Karlshamn - Sölvesborg osv. Gotland var bäst för där fanns bara ett kort - Visby. Jag har aldrig varit i Sölvesborg men jag har alltid vetat att det ligger i Blekinge nära Karlshamn - där jag inte heller har varit Flen har jag bara sett genom tågfönster men jag vet att det ligger nära Katrineholm i alla fall.

Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag tänker “det här måste vara det riktiga paradiset”. Och det händer om och om igen. Ofta är känslan förknippad med hänförande platser, speciellt ljus, lukter och ljud som tång och vågbrus, blomdoft och fågelkvitter eller total stillhet och tystnad. Stunder av lycka …

Jag är förundrad över att just jag får uppleva alla dessa paradisiska platser och ögonblick. Jag har känt det i skogen där granarna har varit tyngda av snö, i en liten båt på havet när vågorna glittrat i mina ögon, på en gren högt upp i mormors biggaråträd, på en öde sandstrand där sanden var fin och vit som snö, i en katedral i en vanlig tråkig stad, på en brant sluttning med oändliga rader av vinstockar och små byar som tagna ur en saga, under en palm i solnedgången med en iskall Margaritha i min hand, på toppen av ett berg med milsvida skogar och vattendrag så långt ögat kan nå, när jag ser mina gängliga söner - i mina ögon är de vackra som grekiska gudar. Och många, många gånger mer.

Men jag överraskas hela tiden av att samma känsla faktiskt kan infinna sig i de mest banala ögonblick. Som när jag öppnar dörren till mitt nya hem, får mail från någon som jag tycker mycket om, får en komplimang från en okänd man eller håller en kär vän i handen. Det är stunder då jag skulle vilja stanna klockan och låta evigheten råda.

Jag vet att dessa platser och stunder är något jag upplever i mitt sinne, något som berör mig på djupet och som kanske någon vid min sida inte alls ser på samma sätt. Men jag känner mig väldigt lyckligt och tacksam för den här förmågan att vara närvarande i stunden, att jag kan släppa in ögonblicket i mitt sinne och tänka att det är ett paradis jag befinner mig i.

Andra bloggar om: paradis, lycka

När jag var liten hade vi ett spel som hette “Afrikas stjärna”. Det var ett magiskt spel som jag älskade att spela. Det magiska var ädelstenarna. Cullinandiamanten var den mest eftertraktade, den största diamant som någonsin hittats och som alla i spelet ville hitta. För om man gjorde det och lyckades ta sig till Kairo så hade man vunnit. Det fanns gröna smaragder och gula topaser också.
Men den näst finaste stenen i spelet var Rubinen. Det fanns två. Rubinerna var vackert röda och mycket värdefulla - som kärleken, och rubinen var den som jag helst ville hitta. Rubinen är min månadssten. Den vackraste av alla stenar. Rubinröd.

Nu vet jag att de vackraste rubinerna inte alls finns i Afrika utan kommer från Burma. Och de är troligen de finaste stenar som finns, finare än diamanter.

Spelet finns fortfarande under ett annat namn - “Den försvunna diamanten” tror jag det heter - men det är absolut inte lika magiskt som Afrikas stjärna.

Andra bloggar om: barndomsminne, ädelstenar, rubin

När jag var barn var en av årets höjdpunkter Valborgsmässoafton. Vi åkte alltid till den lilla hembygdsgården. Pappa dirigerade den lilla kyrkokören som stod på trappan och sjöng vårsångerna. Mamma sjöng alt och när jag blev lite äldre fick jag ansluta till sopranstämman. Den lycka som fyllde mig när vi sjöng “Sköna maj”, “Vintern ra…” och “Glad såsom få…” har jag sällan upplevt.

Min absoluta favoritsång var Godt maijeregn giff ur Lars Wivallius Klage-Wijsa från 1642. Jag har inte hört den på evigheter.

“Gott majeregn giv, låt dugga tätt ner,
låt varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var nådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.”

Sedan tändes den lilla brasan och alla drack kaffe och åt hembakade kakor.

Kulmen på kvällen var det lilla fyrverkeriet och spänningen bestod mest i att ingen visste hur det skulle avlöpa. Ibland fick “fyrverkerimästaren” inte eld på pjäserna, ibland rasade ställningen så att fyverkeriet gick i backen

Tacka vet jag förr i tiden. Då var det alltid sommar och vackert väder när jag gled in med vår snygga Amazon i originalskick, för att inte tala om MG-cabben. Det gjorde inget om det blev några små prickar i protokollet - jag åkte gärna tillbaka med ännu lite kortare kjol.

Nu sitter jag här i vår åtta år gamla svensson-container. Skäms för att den som vanligt är smutsig och slaskig (skulle aldrig frivilligt krypa in under). Väntar på domen och undrar om de där extra tusenlapparna på senaste servicen var värda något. Förra året blev det ombesiktning på grund av att handbromsen inte tog, året innan anmärkning på att skyltbelysningen var trasig. - Och jag fryser om benen.

Det var bättre förr…