Mimmi’s Blog

Eftersom jag hade läst en hel del goda omdömen om den exklusiva restaurangen tyckte jag att jag kunde rekommendera den. Det var inte lätt att få ett bord den dag och tid vi önskade heller, vilket ju kunde tolkas lovande. Eftersom vi anlände redan vid sjutiden och bordet var bokat till 19.30 så hänvisades vi till baren som var romantisk och mysig som en boudoir. Mycket tyg och röda sammets-soffor. Men den goda whiskyn som vi beställde från barlistan var tyvärr slut. Någan annan Islay-whisky fanns inte! När klockan närmade sig 20.00 kände vi oss tvugna att fråga en förbipasserande servitör om vi inte skulle få vårt bord snart!

När vi så småningom hade blivit visade till bordet och gjorde vår beställning så fick vi förslag på ett italienskt vin som skulle passa perfekt till maten som vi hade beställt. Efter en stund kom en annan servitör, kanske sommeliern? och meddelade att tyvärr var vinet som vi hade blivit rekommenderade slut - men hon föreslog vänligt ett annat. Vad skulle vi säga?

Vi fick ett litet fat med små crostini och oliver som tilltugg medan vi väntade på förrätten. Efter ca 45 minuter påpekade mitt sällskap för en förbipasserande sevitör att vi hade väntat ganska länge på vår förrätt. Han verkade något förvånad och ursäktande och sa att detta naturligtvis skulle kompenseras med “något gott till kaffet”. Efter en minut fick vi ett nytt litet fat med exakt likadana små crostini och oliver att dela på! Förrätten kom så småningom och vi skämtade med servitören om hur länge vi skulle behöva vänta på huvudrätten. Beskedet var att den fanns klar för omedelbar servering. Vi hade knappt hunnit äta upp förrätten innan tallrikarna försvann från bordet. Men kalv-entrecoten då? Inte kom den… Till slut fick vi återigen påpeka att vi väntade på nästa rätt och något urskuldrande serverades efter en stund också varmrätten.

Maten var god, visst, men hade jag inte haft så trevligt och underhållande sällskap hade jag varit ordentligt sur på den usla servicen. Och jag kommer inte att gå tillbaka till Le Rouge på länge.

Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag tänker “det här måste vara det riktiga paradiset”. Och det händer om och om igen. Ofta är känslan förknippad med hänförande platser, speciellt ljus, lukter och ljud som tång och vågbrus, blomdoft och fågelkvitter eller total stillhet och tystnad. Stunder av lycka …

Jag är förundrad över att just jag får uppleva alla dessa paradisiska platser och ögonblick. Jag har känt det i skogen där granarna har varit tyngda av snö, i en liten båt på havet när vågorna glittrat i mina ögon, på en gren högt upp i mormors biggaråträd, på en öde sandstrand där sanden var fin och vit som snö, i en katedral i en vanlig tråkig stad, på en brant sluttning med oändliga rader av vinstockar och små byar som tagna ur en saga, under en palm i solnedgången med en iskall Margaritha i min hand, på toppen av ett berg med milsvida skogar och vattendrag så långt ögat kan nå, när jag ser mina gängliga söner - i mina ögon är de vackra som grekiska gudar. Och många, många gånger mer.

Men jag överraskas hela tiden av att samma känsla faktiskt kan infinna sig i de mest banala ögonblick. Som när jag öppnar dörren till mitt nya hem, får mail från någon som jag tycker mycket om, får en komplimang från en okänd man eller håller en kär vän i handen. Det är stunder då jag skulle vilja stanna klockan och låta evigheten råda.

Jag vet att dessa platser och stunder är något jag upplever i mitt sinne, något som berör mig på djupet och som kanske någon vid min sida inte alls ser på samma sätt. Men jag känner mig väldigt lyckligt och tacksam för den här förmågan att vara närvarande i stunden, att jag kan släppa in ögonblicket i mitt sinne och tänka att det är ett paradis jag befinner mig i.

Andra bloggar om: paradis, lycka

“Men du - den här går inte in genom dörren …” Norrlänning förstås, så lugn och cool. Suck. Hur mycket vägde den eländiga tvättmaskinen som vi kånkat upp två trappor? Och hur i helskotta fick dom ut den gamla? “Jo men det löser vi. Då gör vi så här i stället.” Så monterar han bort del efter del och vips, så kommer den in i badrummet.

“Ska ni ha sängen här också? Det blir ju lite trångt, men det går ju… Vi får minimera djupet på garderoben”. Jag hade förstås inte mätt rummet innan jag beställde sängen! Så växer en garderobsvägg fram under hans händer. Stor, praktisk och snygg. “Men jag tycker nog att ni ska ha lysknappen här på utsidan. Jag fixar det.”

“Nu är det färdigmålat i vardagsrummet. Ja, jag skulle då ha valt en mörkare färg, det blir liksom snyggare då. Men ni bestämmer ju.” Självklart, det ser ju jag också. Lite pinsamt frågar jag om han har lust att måla om väggen. “Jo men visst, jag köper färg i morgon.”

Så börjar vår nya bostad så sakta bli klar. Men vad hade jag gjort utan min händiga snickare

Andra bloggar om: hantverkare, norrlänningar

Varför är det bara karlar på golfbanan på vardagar? Jobbar de inte? Javisst ja, de jobbar ju på golfbanan. Företagsgolf. Viktiga affärer avhandlas där, beslut fattas och kontakter knyts. Men var jobbar kvinnorna då? På kontoret eller…?

Jag läste nyligen att golf inte är godkänt som “friskvård”, dvs en arbetsgivare inte kan erbjuda sina anställda golf som friskvårdsaktivitet utan att det ses som en dold förmån. Men om han/hon tar med personalen ut på en golfrunda då och då och passar på att jobba lite samtidigt så kan det väl inte var en förmån?! Eller, nu börjar jag nog snurra till det …

Igår gick jag min första golfrunda för säsongen, bara 9 hål men ändå. Det var jag och ca 20 karlar på banan! Kul för mig 15 poäng, en birdie och bara två bollar borta är mycket bra för att vara jag, så jag är väldigt nöjd. Och så hade jag tur med vädret.

Andra bloggar om: golf, friskvård

Som före detta skaraborgare så vet jag att ett av Sveriges säkraste vårtecken är tranornas ankomst till Hornborgasjön. Som för många andra bofasta västgötar hörde det till traditionen att en helg i slutet av mars åka och titta på trandansen. Ibland hade vi med gäster från Stockholm som tyckte att det var ett väldigt exotiskt utflyktsmål. I fina turistanpassade byggnader med golvfasta tubkikare står man tillsammans med hundratals andra människor och tittar på tusentals tranor som går och käkar potatis på en åker. Allt är brunt och grått, även tranorna, utom möjligen en och annan tussilago i dikesrenen.

Transtatistiken är noga redovisad. I lördags: 13900 Igår: 13500 Idag: 12100.

Och då slår det mig. Hur räknar man tranorna? Ja ja, det är klart att det går att ta ett kort och i lugn och ro sitta och räkna så att ingen hinner flyga iväg. Men det måste ju ta oändlig tid. Finns det kanske något dataprogram där man kan mata in en bild på ett tranhuvud och sedan ställa frågan: How many items of this kind? Eller kanske tranben och dela med två?

Nej jag vet sanningen. Det står några ideella entusiaster och räknar varje kväll när tranorna flyger ut på sjön. Men tänk om de inte får samma antal? Tar de ett genomsnitt då eller är det någon som anses bäst på att räkna rätt?

Jag såg två tranor på en norsk åker idag. Det var därför denna blogg kom till.

Andra bloggar om: tranor, Hornborgasjön

Idag när jag var ute och promenerade i det vackra vårvädret så funderade jag över en teori som jag har - nyttan av aktivt gående.

Jag tror nämligen att om man medvetet väljer hur man går så kan man träna specifika muskler i kroppen på ett naturligare sätt än på gymmet.

Tänk så här: om jag sträcker ut kroppen, drar in rumpan och putar med tuttarna när jag går så borde följaktligen mag- och rumpmusklerna bli fastare. Om jag sträcker ut stegen på ett visst sätt och antar en spänstig gång så blir på samma sätt lår- och vadmusklerna smidigare. Och om jag dessutom vickar på rumpan så borde även höfterna bli mer slimmade. Sedan beror det förstås på hur länge man promenerar på detta sätt för att det ska ge synligt resultat. Men i längden borde det väl ändå märkas

Det här med stavgång har jag aldrig funderat på för egen del. Men jag tror nog att det finns plats för det också i min teori, bara man använder stavarna “aktivt”

Andra bloggar om: promenad, träning

Vad är pengar egentligen? En massa siffror, och sen …? Ni som har köpt bostad i Stockholm på senare tid vet vad jag talar om, och det är väl ännu värre i andra stora städer i Europa och världen. Marknaden bestämmer vad någonting är värt och det är väl sunt. Men sedan börjar man ju fundera över vad värdet står för. Storlek, standard, fysisk kvalitet eller frihet, bekvämlighet, mysighet - det vi väger in i livskvalitet. Att en lägenhet på 82 kvm, 2 tr upp utan hiss i Stockholms innerstad betingar samma penningvärde som en nybyggd villa på 160 kvm och 950 kvm trädgårdstomt i perfekt skick i närförort är lite hisnande. Och ändå är det jag som gör valet. Är jag dum eller …?

Andra bloggar om: Stockholm, bostad

Ibland slår det mig hur plötsligt förändringar i livet tycks ske. Ena dagen var jag småbarnsförälder och nästa håller ungarna nästan på att flytta hemifrån. Från att vara en vanlig “kontorsråtta” var jag plötsligt en dag exklusiv internationell escort i Stockholm Och från att just - efter 14 år - ha acklimatiserat mig som västgöte så blev jag istället villaägare i Haninge.

Nu befinner jag mig helt plötsligt i en lägesförändring igen. Det är roligt och spännande men tar otroligt mycket tid och kraft. Jag vet att många undrar varför jag inte har skrivit på länge och jag önskar bara att jag hade mer tid. Livet består ju hela tiden av prioriteringar.

Djup, lummig grönska. Det känns faktiskt lite konstigt, att det är så sommarlikt fortfarande. Så här års brukar normalt björkarna ha gulnat för länge sedan och tappat sina löv. Lönnarna brukar spraka i rött och guld. Det brukar singla löv i luften och rassla på gångvägen när de virvlar runt.

Men inget är sig likt längre…

Det går. Med mycket tålamod. Men jag har väntat i rätt många år nu. Gått in och ut i affärer, lika besviken varje gång. Antingen är tån som en myggjagare, eller så är den tvärt avklippt som om den har blivit överkörd av tåget. Klackarna är tjocka som på träskor, låga eller helt obefintliga. Det senaste året har det också dykt upp varianter med riktiga klumpar framtill. Ser ut som om man har fastnat i en snöboll med tårna. Vart tog det nätta och sensuella vägen?

Jag pratar förstås om skomodet som har varit så hopplöst, så länge. Jag har sökt i Stockholm och London, Bangkok och Wien. Men lika illa överallt. På 80-talet gick det att få tag på snygga, vanliga pumps. Sedan har det varit kört. Jag har faktiskt ett par kvar som jag fortfarande använder.

Men hoppet ljusnar, det är på gång. Klackarna börjar komma - de riktiga. Både på skor och stövlar. Årets stövelmode verkar bli en höjdare. Jag har hittat många riktigt snygga - bara tittat ;-). Men det är pumpsen jag väntar på. Kanske nästa år…

Jag fortsätter att vänta…

Andra bloggar om: mode, skor