Ett omtumlande men lyckligt liv
2 juli 2008
Ibland funderar jag över varför mitt liv blev som det blev. Det gör väl de flesta förstås, av och till. Även om jag har gjort många egna val och kunnat påverka en hel del av det som jag har upplevt så händer det ju alltid saker som man inte själv kan bestämma över. Och de val som jag har gjort kanske inte alltid är de klokaste i andras ögon. Men jag är faktiskt väldigt lycklig. Jag lever intensivt och har upplevt mycket som är fantastiskt roligt och spännande. Jag är frisk, har en underbar familj och många kära vänner. Och så bor jag i en väldigt vacker stad.
Allt har förstås inte varit en dans på rosor. Jag har haft det jobbigt emellanåt och ibland är jag både arg och ledsen. Men det ingår ju i livet och av någon anledning så brukar jag kunna glömma det som har varit tråkigt och jobbigt ganska snabbt. Jag kanske är lyckligt lottad men jag tror också att det handlar om min inställning till livet. För att må bra och vara lyckliga måste vi människor faktiskt vara positiva till oss själva och det liv vi har valt och det är jag!


Han kommer till mig i natten. Hungrig och stark. Ett lejon. En dröm??? Med mörka glittrande ögon, smidiga muskler och glänsande hud. Han är fjäderprydd, som en indian.
En fjäder. Så lätt, så fri. Den seglar av sig själv i luften. Bara en liten vindpust får den att flyga. Så lätt. Två fjädrar, tre … En fågel som flyger högre och högre och högre.
Vi fick ett litet fat med små crostini och oliver som tilltugg medan vi väntade på förrätten. Efter ca 45 minuter påpekade mitt sällskap för en förbipasserande sevitör att vi hade väntat ganska länge på vår förrätt. Han verkade något förvånad och ursäktande och sa att detta naturligtvis skulle kompenseras med “något gott till kaffet”. Efter en minut fick vi ett nytt litet fat med exakt likadana små crostini och oliver att dela på! Förrätten kom så småningom och vi skämtade med servitören om hur länge vi skulle behöva vänta på huvudrätten. Beskedet var att den fanns klar för omedelbar servering. Vi hade knappt hunnit äta upp förrätten innan tallrikarna försvann från bordet. Men kalv-entrecoten då? Inte kom den… Till slut fick vi återigen påpeka att vi väntade på nästa rätt och något urskuldrande serverades efter en stund också varmrätten.
Jag är förundrad över att just jag får uppleva alla dessa paradisiska platser och ögonblick. Jag har känt det i skogen där granarna har varit tyngda av snö, i en liten båt på havet när vågorna glittrat i mina ögon, på en gren högt upp i mormors biggaråträd, på en öde sandstrand där sanden var fin och vit som snö, i en katedral i en vanlig tråkig stad, på en brant sluttning med oändliga rader av vinstockar och små byar som tagna ur en saga, under en palm i solnedgången med en iskall Margaritha i min hand, på toppen av ett berg med milsvida skogar och vattendrag så långt ögat kan nå, när jag ser mina gängliga söner - i mina ögon är de vackra som grekiska gudar. Och många, många gånger mer.
Men jag överraskas hela tiden av att samma känsla faktiskt kan infinna sig i de mest banala ögonblick. Som när jag öppnar dörren till mitt nya hem, får mail från någon som jag tycker mycket om, får en komplimang från en okänd man eller håller en kär vän i handen. Det är stunder då jag skulle vilja stanna klockan och låta evigheten råda.