Mimmi’s Blog

Ibland funderar jag över varför mitt liv blev som det blev. Det gör väl de flesta förstås, av och till. Även om jag har gjort många egna val och kunnat påverka en hel del av det som jag har upplevt så händer det ju alltid saker som man inte själv kan bestämma över. Och de val som jag har gjort kanske inte alltid är de klokaste i andras ögon. Men jag är faktiskt väldigt lycklig. Jag lever intensivt och har upplevt mycket som är fantastiskt roligt och spännande. Jag är frisk, har en underbar familj och många kära vänner. Och så bor jag i en väldigt vacker stad.

Allt har förstås inte varit en dans på rosor. Jag har haft det jobbigt emellanåt och ibland är jag både arg och ledsen. Men det ingår ju i livet och av någon anledning så brukar jag kunna glömma det som har varit tråkigt och jobbigt ganska snabbt. Jag kanske är lyckligt lottad men jag tror också att det handlar om min inställning till livet. För att må bra och vara lyckliga måste vi människor faktiskt vara positiva till oss själva och det liv vi har valt och det är jag!

Det var en gång en skomakare. Han var nästan aldrig ledig men en gång om året satte han upp en skylt på sin dörr: “Stängt mellan hägg och syren”. Jag tycker att det var väldigt klokt för det är nog den finaste tiden på hela året. Våren har kommit på riktigt och hela sommaren ligger framför oss. Det är kanske det bästa med Sverige, att våren bringar sådan glädje och sådant hopp. Om sedan sommaren bara blir skit är det något som vi har lärt oss att leva med. Vi klagar lite och ser fram emot nästa vår.

Men i år fick skomakaren inte ledigt, nu är det andra tider. Allt ska gå så fort och till och med naturen börjar tillämpa allt-i-ett principen. Men jag tänker inte låta mig anpassas hur som helst och även om syrenerna snart ät utblommade så kommer jag att njuta av varje dag.

Varför är vissa bilar typiskt kvinnliga och andra manliga? Är det storleken? Eller hästkrafterna? Kanske märket, eller helt enkelt färgen? Är en röd bil tjejig? Och hur är det med en cab?

Alla människor jag känner har en bil, minst en bil. Så varför skulle jag vara så speciellt upptagen av detta ämne just idag? Jag har kört bil nästa dagligen sedan 20-årsåldern men bara ägt två bilar i hela mitt liv. Två röda cabbar Den första var en MGA -57 (varför sålde jag den???) och nu, La Belle Rouge, som står parkerad på gatan utanför. Min kära make har bestämt sig för att åka kommunalt från och med nu - eftersom vi ska sälja vår gamla Volvo …

Andra bloggar om: Bilar

Alldeles nyss var jag helt övertygad om att jag hade kommit på hela mänsklighetens gemensamma mål, det vi alla ägnar vårt liv åt att söka och sträva efter - vare sig vi är medvetna om det eller inte (oftast inte). Jag kom på det när jag satt på en italiensk toalett och kissade. Jag betraktade den nya toalettpappersrullen, och den som var nästan slut men hade lämnats kvar så att även den sista pappersbiten kunde komma till användning - fast jag vet egentligen inte vad det hade med saken att göra.

Vi är faktiskt alla ute efter samma sak. Oavsett ras, kultur, kön eller politisk åskådning så söker vi alla efter kärleken och friheten. I de flesta fall är det förstås två oförenliga tillstånd i vårt sätt att handskas med dem, men för tillfället låter jag läsaren själv få fundera vidare över detta.

Baren igen. Campari Cardinale. Solen värmer. Hur kommer det sig att fem italienska män vid ett annat bord sitter med ryggen mot solen vända mot mig. Min korta kjol? Mina vita trosor - som jag faktiskt inte tror att de ser? Eller är det min blick och mitt leende? Jag är helt fascinerad, allvarligt! Alldeles nyss var de helt upptagna med att beundra en motorcykel som står på gatan intill. Är det typiska italenska män? Eller är italienare typiska män?

Andra bloggar om: Italien, män

Det är inte så ofta jag hör någon säga att det är tråkigt att åka tåg. Tåg är inte tråkigt. Jag åker ganska ofta mellan Sverige och Norge och jag gillar det. Det gör mig inget att det mest är ganska gamla och risiga tågvagnar men det förvånar mig att det inte går några moderna snabbtåg mellan Stockholm och Oslo! Jag är övertygad om att det skulle vara ett alternativ för många som flyger i stället. Numera har jag en dator med 3G-modem också så jag kan surfa fritt så länge jag är på svenska sidan. Utom i Värmländska ödemarken

Jag har lärt mig att vara rätt klädd - tröja eller varm schal är ett måste men det är lika viktigt att ha t-shirt under. Det är nämligen lika stor risk att det är varmt och svettigt som att det drar om öronen. Och även om jag mest nöjer mig med kaffe och plastförpackad Delicato-boll så går det faktiskt att köpa både vin och öl i kiosken

Jag kan sitta länge och titta ut i det ändlösa landskapet. Låta tankarna flöda fritt. Vem bor i husen jag ser? Vad gör de just nu? Hur många tåg kör förbi här varje dag? Hur kan det vara så grönt på fälten redan i mars? Och skiftar det inte redan lite i björkarna? Vilket mysigt torg. Vad kan den här orten heta? När jag var barn var min högsta önskan att få sitta framme hos lokföraren och titta framåt spåret, jag var så nyfiken på hur det kunde se ut. Men det fick jag aldrig göra.

När jag åker tåg tänker jag alltid på ett kortspel som jag hade en gång för länge sedan. “Sveriges städer” - min främsta källa till Sveriges geografi. Man skulle samla på landskap. På varje kort stod oftast två städers namn, typ Örebro - Kumla, Katrineholm - Flen, Karlshamn - Sölvesborg osv. Gotland var bäst för där fanns bara ett kort - Visby. Jag har aldrig varit i Sölvesborg men jag har alltid vetat att det ligger i Blekinge nära Karlshamn - där jag inte heller har varit Flen har jag bara sett genom tågfönster men jag vet att det ligger nära Katrineholm i alla fall.

Han kommer till mig i natten. Hungrig och stark. Ett lejon. En dröm??? Med mörka glittrande ögon, smidiga muskler och glänsande hud. Han är fjäderprydd, som en indian.

En fjäder. Så lätt, så fri. Den seglar av sig själv i luften. Bara en liten vindpust får den att flyga. Så lätt. Två fjädrar, tre … En fågel som flyger högre och högre och högre.

Han är mystisk och spännande. väcker begär, djurisk åtrå. Var är jag? Vad vill han med mig?

Så försvinner han lika snabbt och tyst som han kom.

Andra bloggar om: drömmar, indianer

Eftersom jag hade läst en hel del goda omdömen om den exklusiva restaurangen tyckte jag att jag kunde rekommendera den. Det var inte lätt att få ett bord den dag och tid vi önskade heller, vilket ju kunde tolkas lovande. Eftersom vi anlände redan vid sjutiden och bordet var bokat till 19.30 så hänvisades vi till baren som var romantisk och mysig som en boudoir. Mycket tyg och röda sammets-soffor. Men den goda whiskyn som vi beställde från barlistan var tyvärr slut. Någan annan Islay-whisky fanns inte! När klockan närmade sig 20.00 kände vi oss tvugna att fråga en förbipasserande servitör om vi inte skulle få vårt bord snart!

När vi så småningom hade blivit visade till bordet och gjorde vår beställning så fick vi förslag på ett italienskt vin som skulle passa perfekt till maten som vi hade beställt. Efter en stund kom en annan servitör, kanske sommeliern? och meddelade att tyvärr var vinet som vi hade blivit rekommenderade slut - men hon föreslog vänligt ett annat. Vad skulle vi säga?

Vi fick ett litet fat med små crostini och oliver som tilltugg medan vi väntade på förrätten. Efter ca 45 minuter påpekade mitt sällskap för en förbipasserande sevitör att vi hade väntat ganska länge på vår förrätt. Han verkade något förvånad och ursäktande och sa att detta naturligtvis skulle kompenseras med “något gott till kaffet”. Efter en minut fick vi ett nytt litet fat med exakt likadana små crostini och oliver att dela på! Förrätten kom så småningom och vi skämtade med servitören om hur länge vi skulle behöva vänta på huvudrätten. Beskedet var att den fanns klar för omedelbar servering. Vi hade knappt hunnit äta upp förrätten innan tallrikarna försvann från bordet. Men kalv-entrecoten då? Inte kom den… Till slut fick vi återigen påpeka att vi väntade på nästa rätt och något urskuldrande serverades efter en stund också varmrätten.

Maten var god, visst, men hade jag inte haft så trevligt och underhållande sällskap hade jag varit ordentligt sur på den usla servicen. Och jag kommer inte att gå tillbaka till Le Rouge på länge.

Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag tänker “det här måste vara det riktiga paradiset”. Och det händer om och om igen. Ofta är känslan förknippad med hänförande platser, speciellt ljus, lukter och ljud som tång och vågbrus, blomdoft och fågelkvitter eller total stillhet och tystnad. Stunder av lycka …

Jag är förundrad över att just jag får uppleva alla dessa paradisiska platser och ögonblick. Jag har känt det i skogen där granarna har varit tyngda av snö, i en liten båt på havet när vågorna glittrat i mina ögon, på en gren högt upp i mormors biggaråträd, på en öde sandstrand där sanden var fin och vit som snö, i en katedral i en vanlig tråkig stad, på en brant sluttning med oändliga rader av vinstockar och små byar som tagna ur en saga, under en palm i solnedgången med en iskall Margaritha i min hand, på toppen av ett berg med milsvida skogar och vattendrag så långt ögat kan nå, när jag ser mina gängliga söner - i mina ögon är de vackra som grekiska gudar. Och många, många gånger mer.

Men jag överraskas hela tiden av att samma känsla faktiskt kan infinna sig i de mest banala ögonblick. Som när jag öppnar dörren till mitt nya hem, får mail från någon som jag tycker mycket om, får en komplimang från en okänd man eller håller en kär vän i handen. Det är stunder då jag skulle vilja stanna klockan och låta evigheten råda.

Jag vet att dessa platser och stunder är något jag upplever i mitt sinne, något som berör mig på djupet och som kanske någon vid min sida inte alls ser på samma sätt. Men jag känner mig väldigt lyckligt och tacksam för den här förmågan att vara närvarande i stunden, att jag kan släppa in ögonblicket i mitt sinne och tänka att det är ett paradis jag befinner mig i.

Andra bloggar om: paradis, lycka

“Men du - den här går inte in genom dörren …” Norrlänning förstås, så lugn och cool. Suck. Hur mycket vägde den eländiga tvättmaskinen som vi kånkat upp två trappor? Och hur i helskotta fick dom ut den gamla? “Jo men det löser vi. Då gör vi så här i stället.” Så monterar han bort del efter del och vips, så kommer den in i badrummet.

“Ska ni ha sängen här också? Det blir ju lite trångt, men det går ju… Vi får minimera djupet på garderoben”. Jag hade förstås inte mätt rummet innan jag beställde sängen! Så växer en garderobsvägg fram under hans händer. Stor, praktisk och snygg. “Men jag tycker nog att ni ska ha lysknappen här på utsidan. Jag fixar det.”

“Nu är det färdigmålat i vardagsrummet. Ja, jag skulle då ha valt en mörkare färg, det blir liksom snyggare då. Men ni bestämmer ju.” Självklart, det ser ju jag också. Lite pinsamt frågar jag om han har lust att måla om väggen. “Jo men visst, jag köper färg i morgon.”

Så börjar vår nya bostad så sakta bli klar. Men vad hade jag gjort utan min händiga snickare

Andra bloggar om: hantverkare, norrlänningar