Mimmi’s Blog

Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag tänker “det här måste vara det riktiga paradiset”. Och det händer om och om igen. Ofta är känslan förknippad med hänförande platser, speciellt ljus, lukter och ljud som tång och vågbrus, blomdoft och fågelkvitter eller total stillhet och tystnad. Stunder av lycka …

Jag är förundrad över att just jag får uppleva alla dessa paradisiska platser och ögonblick. Jag har känt det i skogen där granarna har varit tyngda av snö, i en liten båt på havet när vågorna glittrat i mina ögon, på en gren högt upp i mormors biggaråträd, på en öde sandstrand där sanden var fin och vit som snö, i en katedral i en vanlig tråkig stad, på en brant sluttning med oändliga rader av vinstockar och små byar som tagna ur en saga, under en palm i solnedgången med en iskall Margaritha i min hand, på toppen av ett berg med milsvida skogar och vattendrag så långt ögat kan nå, när jag ser mina gängliga söner - i mina ögon är de vackra som grekiska gudar. Och många, många gånger mer.

Men jag överraskas hela tiden av att samma känsla faktiskt kan infinna sig i de mest banala ögonblick. Som när jag öppnar dörren till mitt nya hem, får mail från någon som jag tycker mycket om, får en komplimang från en okänd man eller håller en kär vän i handen. Det är stunder då jag skulle vilja stanna klockan och låta evigheten råda.

Jag vet att dessa platser och stunder är något jag upplever i mitt sinne, något som berör mig på djupet och som kanske någon vid min sida inte alls ser på samma sätt. Men jag känner mig väldigt lyckligt och tacksam för den här förmågan att vara närvarande i stunden, att jag kan släppa in ögonblicket i mitt sinne och tänka att det är ett paradis jag befinner mig i.

Andra bloggar om: paradis, lycka

Vad håller vi på med? Jag skriver vi, för jag är också en del av det här landet. Men jag skäms för den dubbelmoral som allt som oftast kommer fram i ljuset.
SVT:s Uppdrag granskning har ju blivit extra uppmärksammat efter köttfärsskandalen som fortfarande är högaktuell (jag har förresten varit storkund på ICA Maxi!)

Men vad jag just nu är väldigt upprörd över är det senaste reportaget som handlade om Nordic Battlegroup - med rätt att döda. Det är ett militärt förband som enligt reportaget ska vara beredda att sättas in i aktiva strider i andra länder, för att t ex skilja stridande parter åt med våld. I värvningskampanjen riktade man sig mot unga pojkar, bl a med flashig TV-reklam och en reklambroschyr som ser ut som en frestande postorderkatalog. Fina bilder på kläder, vapen och utrustning med beskrivningar av dess egenskaper.

70% av soldaterna i Nordic Battlegroups kärnstyrka på 700 man är 24 år eller yngre. I programmet intevjuas unga, ganska naiva pojkar, som inte verkar ha den minsta insikt om vad jag som “amatör” lätt ser. Det sägs att de kan ställas inför barnsoldater och i “duellsituation” tvingas döda dessa, uppleva grymma övergrepp mot civila, kvinnor och barn, drabbas av gisslansituationer och skenavrättning. Det utlovas psykologisk hjälp/samtal vid hemkomsten men framkommer att det inte kan inte hållas på grund av resursbrist. Man har t ex mycket bättre beredskap och bemanning i t ex Danmark.

Äldre militärer med erfarenhet från specialuppdrag utomlands vittnar om psykiska problem flera år efter en insats. De unga män som rekryteras till Nordic Battlegroup riskerar mycket större problem då de inte alls kan påverka sin situation på samma sätt som äldre och erfarna soldater och har heller inte deras livserfarenhet. De löper faktiskt en stor risk att bli skadade för livet.

I jämförelse med detta kom jag att tänka på anmälningarna mot Vecko Revyn för att de anses “glorifiera” prostitution. VR är för fasiken underhållning. Försvarsmaken är staten, det är VI!

I sammanhanget kan jag rekommendera Susanne Bier’s danska film “Bröder”. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Som kontrast kan ni ju titta på “Pretty Woman” också

Andra bloggar om: Nordic Battlegroup