Flödande fantsi och underbar humor
Jag måste få slå ett slag för min favoritförfattare Arto Paasilinna som har gett min många goda skratt. Hans skrönor som utspelar sig i Finland i modern tid, ibland med mer eller mindre optimistiska framtidsperspektiv, berättas med en enkel och rättfram humor som går rakt in i min själ. De underbara personbeskrivningarna han levererar om och om igen ger mig en känsla av att befinna mig i sagornas värld men ändå ligger verkligheten nära till hands. Jag vet att en del blir besvikna och tycker att hans böcker är enformiga, händelserna rullar liksom bara på i en jämn ström. Men det är det som för mig är charmen, speciellt om man lyssnar på dem inlästa av en manlig röst med finsk brytning.
En av de roligaste (och tokigaste) jag har läst är “De hängda rävarnas skog”. Då skrattade jag faktiskt högt när jag läste. Boken handlar om boven Oiva Juntunen som är innehavare av ett tiotal kilo guld. Han kan leva ett ganska bekymmersfritt liv med sin förmögenhet men när hans kumpaner, som åkte fast efter guldkuppen, är på väg att friges från fängelset tar Oiva det säkra före det osäkra och flyr med guldet till Finlands öde skogsmarker. Tillsammans med en alkoholiserad major råkar han ut för diverse oväntade händelser och när den flerfaldige mördaren Hemmo Siira kommer honom på spåret blir det riktigt spännande. 
Som talbok har jag tidigare lyssnat på “Tio rivjärn”, en fars i bästa Paasilinna-stil. Verkställande direktören och nyutnämnda industrirådet Rauno Rämekorpi måste efter sin 60-årsdag göra sig av med ett antal blombuketter som hans fru är allergisk mot. Eftersom han tycker att det är synd att bara köra dem till soptippen uppvaktar han med taxichauffören Seppo Sorjonens hjälp tio damer i olika åldrar som han tidigare i livet har haft olika relationer till. Det blir möten med diverse oväntade överraskningar för det nyutnämnda industrirådet.
Just nu håller jag på med “Världens bästa by”. Eemili Toropainen får av sin döende farfar, den flerfaldiga kyrkobrännaren Asser Toropainen, i uppdrag att grunda en Dödskyrkostiftelse och bygga en ny kyrka som kompensation för de kyrkor som gubben har bränt ner. Det leder så småningom till att ett helt nytt litet samhälle börjar växa upp kring kyrkan. Allteftersom tiden går växer den lilla kyrksocknen i Sotkamos utmarker och Eemili får i egenskap av grundare rollen som landsfader. Efter bästa förmåga får han ta itu med allehanda problem som uppstår, inte minst när tredje världskriget utbryter i stora världen.
Andra bloggar om: Arto Paasilinna, boktips, bokrecensioner
april 6th, 2007 23:48
“De hängda rävarnas skog” är bra, förvänta dig mycket från “Världens bästa by” också. Paasilinnas mästerverk är nog “harens år” men min absoluta favorit är likväl “åskgudens son”.
Lycklig läsning
april 7th, 2007 18:07
Tack RedLib. Jag har faktiskt inte så mycket kvar av “Världens bästa by” men det ska bli spännande att höra hur det slutar. Jag kommer säker att läsa/lyssna på de andra också.
“Adam och Eva” läste jag för ett tag sedan men den är inte i klass med de andra tycker jag. För många år sedan läste jag “Kollektivt självmord” och har för mig att jag gillade den. Det är möjligt att jag har läst “Livet är kort Rytkönen lång” också men den kommer jag inte ihåg. Med Paasilinnas skaparförmåga så lär jag ha fullt upp med att komma ikapp honom
april 12th, 2007 05:17
Hej Du Mimmi!
Det var roligt att se att Du har bekantat Dig med Finsk litteratur. Jag har inte läst en enda bok av Paasilinna, men jag har sett några filmatiseringar av dom, och jag tyckte om vad jag såg. En annan Finlands-Svensk författare och journalist som jag kan rekommendera är 1961-födda Kjell Westö, och då i synnerhet hans Finlandiaprisbelönta bok från 2006, Där vi en gång gått. Dessutom är den skriven på svenska, så den lider inte av någon översättning. Trevliga lässtunder, ifall Du bestämmer Dig för att läsa den.
Kram, T
april 13th, 2007 00:25
Hej Mimmi!
Läste ditt inlägg titulerat “Lycklig hora” och på många sätt kan jag förstå vad du menar med att man kan visst vara kycklig i den situationen, både som man eller kvinna. Men på lika många sätt kan jag argumentera det rakt motsatta.
Har i ett flertal år varit vad man i allmänna ordalag kallar “player” och har genom det ryktet både välförtjänt och, ska erkännas, oförtjänt fått många kvinnors uppmärksamhet och åtrå riktad mot mig. Jag har hur många gånger som helst blivit erbjuden pengar för “mina tjänster”, men det enda det har lett till har ändå, i eftertankens stund bara gjort min själ alltmer trasig.
Hur många gånger (säkert tusentals) har jag inte längtat efter en varm famn, som “ser” mig. Som håller om, inte bara min kropp, utan faktiskt också min själ. Som finns där när JAG behöver någon, och som inte vill ha pengar för att hållas om, och som inte behöver betala mig pengar för att bli omhållen? En person, en människa som betalar med sitt hjärta, inte med sedlar, eller en överföring till mitt konto.
De har funnits där och en dag kanske igen.
Jovisst har jag också lyckliga dagar. Men för det mesta får man ju betalt för att vara lycklig…
april 15th, 2007 22:12
Tack för rekommendationen Tom. Vi kanske ska idka högläsning för varandra när vi ses
Fast om jag ska läsa Paasilinna så får du nog räkna med att jag inte kan hålla mig för skratt.
april 15th, 2007 22:35
Nu tror jag att din kommentar har hamnat i lite fel inlägg Gafrack - men det gör inget
Jag förstår nog vad du menar, men jag hoppas att du inte misstolkade min beskrivning av “Lycklig hora”. Att jag vill tala om att det finns lyckliga horor betyder ju inte att alla är det, varken bland manliga eller kvinnliga prostituerade. Jag tror inte att vi som är lyckliga är i majoritet heller, fast det har jag faktiskt ingen aning om. Vad jag vet är att vi finns.
Den beskrivning som du gör av din situation tycker jag är sorgsen. En del av min lycka är ju att jag faktiskt är lyckligt gift och har en varm famn som håller om hela mig. Och jag är lycklig som dessutom får träffa så många underbara män som vill betala för att få hålla om mig en stund.
Lycka till med ditt liv Gafrack!