- Att känna stolthet över sina barn
- Att få ett fat med färska ostron på is och ett glas Laphroaig
- Att se syrenerna långsamt slå ut, blomma för blomma
- Att sitta med en kall öl i Arlandas utrikesterminal och vänta på ombordstigning
- Att hitta en snygg topp som passar till den nya kjolen
- Att tänka på att mamma och pappa är i himlen
Årets premiärrunda avklarad. Och - Jah! Spikraka, långa utslag.
Då har vi bara närspelet kvar 
Det är lika roligt i år som varje vår. Jag är som vanligt helt övertygad om att jag NU vet hur man gör. Äntligen har jag kommit på det. Det har naturligtvis mognat under vintern, kroppen har fått vila och är avslappnad, hjärnan har bearbetat alla instruktioner och goda råd. Jag visste ju att det inte är svårt egentligen.
Ok, en lite dragning till höger kanske det blir, men jag ska definitivt inte behöva gå ute i ruffen och hacka. Och äntligen är det slut med alla duffar och toppar
Jag pratar om golf förstås. Och denna lyckokänsla brukar hålla i sig till första turen till rangen. Likandant i år förstås. Visst, jag träffar bollen (för det mesta). Men - varför går den alltid till höger? Och varför går den inte längre i år? Trots att jag vet precis hur jag ska göra.
Är det någon som gillar krocket?
Här ligger jag och njuter. Snart slut på semestern. Ikväll åker jag hem.
När jag var barn var en av årets höjdpunkter Valborgsmässoafton. Vi åkte alltid till den lilla hembygdsgården. Pappa dirigerade den lilla kyrkokören som stod på trappan och sjöng vårsångerna. Mamma sjöng alt och när jag blev lite äldre fick jag ansluta till sopranstämman. Den lycka som fyllde mig när vi sjöng “Sköna maj”, “Vintern ra…” och “Glad såsom få…” har jag sällan upplevt.
Min absoluta favoritsång var Godt maijeregn giff ur Lars Wivallius Klage-Wijsa från 1642. Jag har inte hört den på evigheter.
“Gott majeregn giv, låt dugga tätt ner,
låt varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var nådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.”
Sedan tändes den lilla brasan och alla drack kaffe och åt hembakade kakor.
Kulmen på kvällen var det lilla fyrverkeriet och spänningen bestod mest i att ingen visste hur det skulle avlöpa. Ibland fick “fyrverkerimästaren” inte eld på pjäserna, ibland rasade ställningen så att fyverkeriet gick i backen
“Döden är bara en illusion”, sjunger Kim Larsen i Halleluja - en av de vackraste visor jag vet. Om jag får bestämma skulle jag vilja att den spelas på min begravning.
Men så hemskt, att föreställa sig sin egen död och begravning. Döden är så sorglig, ruskig och skrämmande men också så naturlig. Vi människor är ju de enda varelser som faktiskt är medvetna om vår egen förestående död.
Mina föräldrar har nyligen dött med några månaders mellanrum. De var båda sjuka en kort period och låg på sjukhus den sista tiden. När de stilla somnade in var det inget speciellt traumatiskt med det - jag hoppas att de nu har återförenats någonstans där bortanför.
Jag var närvarande när min pappa dog, satt och såg på honom när andningen bara upphörde. Och jag är tacksam över att jag fick vara med, att få uppleva det, på samma sätt som när min svärmor dog för några år sedan. Det är inte otäckt men ändå en så märklig känsla. Att sitta vid en kropp som plötsligt bara blir tom, den som jag har känt så väl finns inte kvar i den längre…
Min mamma träffade jag några timmar innan hon dog. Hon sov och hade inte ont. Jag vet inte om hon visste att jag var där. Jag fick beskedet på telefon av en sköterska och när jag sedan kom för att ta avsked var kroppen så främmande. Jag kände knappt igen att den hade varit min mor.
Jag ska plocka violer till hennes begravning…