I Kräftans tecken
“Den typiska Kräftan är känslig, intuitiv och ömhjärtad - reserverad och avvaktande. Hon har god inlevelseförmåga och är varm och omtänksam. Men ibland kan hon sluta sig inom sitt skal vilket kan göra det svårt för omgivningen att komma denna försynta natur riktigt inpå livet. Trots reservation och blyghet drömmer Kräftan om en plats i rampljuset - att bli omtyckt och uppmärksammad.” - Ack ja, så sant.
Jag har en riktigt ruskig kräfthistoria, dokumenterad på foto som definitivt inte kan publiceras här. Vi var unga och kära. Äventyret var kanot i Dalsland och vi tältade på strandkanten bland blåbär och myror. En halv flaska Ballantine’s i packningen var den första starkvara jag egenhändigt hade köpt ut. Vi satt vid öppen eld och grillade musslor inlindade i baconskivor och drack whiskyn ur kåsor. Så underbart. Jag minns så väl känslan när jag la mig på rygg, talltopparna gungade och föll och sedan blev det svart.
När jag vaknar är det ljust. Min älskade pratar vänligt med mig. Han är på gott humör och visar upp en pinne framför min näsan. I ändan klamrar en kolsvart kräfta och jag tror att jag drömmer. Jag har aldrig sett en svart kräfta förut - de brukar ju vara röda! Och dessutom befinner vi oss i skogen vid en liten sjö - kräftor bor väl i havet? Sedan slocknar jag igen.
Det dröjde många år innan jag kunde dricka whisky igen. Aldrig mer Ballantine’s…