Mimmi’s Blog

Jag gillar Gudrun. Hon är ett rejält fruntimmer med hög svansföring och näsan i vädret. En personlighet med klass, och jag hoppas verkligen att hon hänger kvar i Let’s Dance ett tag till. Gudrun och jag har nog en hel del gemensamt, men det hade jag aldrig erkänt för en tid sedan. Hon kallar sig feminist och är (eller har i alla falla varit) vänsterradikal och det är mycket långt från min politiska uppfattning. Jag är utled på begreppet “feminism” och förstår egentligen inte vad det står för. Jämställdhet - javisst. Men det handlar ju om relationen mellan män och kvinnor (om jag har fattat rätt) och då måste man ju se problematiken från båda sidor, eller…

Men vi trivs i rampljuset, Gudrun och jag. Och jag tror att vi skulle ha väldigt kul tillsammans om vi träffades en kväll, så där apropå. I dans tror jag inte att jag har en chans mot Gudrun - men det bjuder jag på

Jag hörde ett inslag på Lokalnyheterna för Stockholm på TV4 häromdagen - och började skratta högt.

“Var tredje sexköpare som åker fast i Stockholm är chef eller styrelseledamot” sa man. Tidningen “Mitt i Stockholm” har granskat  96 sexköpare i Stockholms län i åldrarna 20 till 82 år som gripits sedan 2008. Bland dessa fanns också en präst, en överläkare, en dansare, en professor och en pressfotograf.

Det var väl ingen överraskning! Sexköpskunder är nämligen alldeles vanliga människor och om det råkar vara en överrepresentation för chefer och styrelseledamöter så finns det nog en ganska enkel förklaring till det. För det första har de ekonomiska resurser att kosta på sig “lyxen” att betala för sex. De är också måna om diskretion och har kanske inte samma förutsättningar som andra män att ragga på krogen eller flirta på firmafesten.

Enligt undersökningen är den genomsnittliga sexköparen en gift eller frånskild 46-årig man som har barn, stabilt jobb och tjänar i genomsnitt 31.500 kronor i månaden. Jag är helt enig med granskarna i den uppfattningen. Så är det

Visst är det vackert! Rimfrost, iskristaller och knarr under skorna. Vargavinter - eller en ny istid? Vad ska vi tro? Ena veckan pratas det om skenande global uppvärmning och hav som kommer att svämma över, nästa vecka fryser hela Europa.
Är det någon som vet vart vi är på väg eller…?

Jag är säker på att vi människor påverkar klimatet mycket mer än någonsin tidigare och jag tror faktiskt på alla de rapporter som berättar att isar och glaciärer smälter i hastig takt. Vi är med andra ord mitt i en stor förändring. Om det är en katastrof eller inte kan jag inte avgöra med mina begränsade kunskaper. Det är säkert katastrof för en del djurarter som isbjörnar och valrossar. Men människor är väldigt anpassningbara när det gäller att överleva och det svåraste är nog att många måste göra stora förändringar som att överge sina hem och flytta till andra regioner. Bli flyktingar så att säga.

Jag tillhör väl inte den generation som blir mest upphetsad av att källsortera och köpa närproducerat. Visst, jag går med mina glasflaskor till iglon och lägger snällt tidningar och reklam i pappersinsamligen. Men i ärlighetens namn så är det inte för att det ska hamna i rätt kretslopp utan snarare för att det tar för mycket plats i vanliga sophinken.

Där jag brukar bo i Norge får vi papperspåsar som ska användas till “organiskt” avfall. Ibland är jag präktig och lägger kaffefilter, hushållspapper, matrester och räkskal i påsen. När jag sedan ska bära ut den till sopskjulet går botten ur och allt hamnar på trottoaren. Fram med plastpåsar igen…

Och är det ingen mer än jag som redan är trött på politikernas och reklambranschens senaste modeord “klimatsmart”?

Det luktar sommar när regndropparna faller på den torra asfalten. Svalorna svirrar utanför fönstret och myggan surrar i örat när jag ska sova. Tussilagons blad är stora som hästhovar och det luktar rölleka och klöver, smörblomma och vitmåra, kärringtand, kråkvicker och baldersbrå. Midsommarblommor. Fast det är nog klövern som lukar mest. När solen har sjunkit bakom husen och marken forfarande är varm.

När jag var liten fanns det en klöveräng där vi bodde. Klövern var hög och frodig och det gick att trampa gångar och små kojor i det täta, gröna havet. Det var svalt och fuktigt och luktade sommar. När man kröp var man osynlig och kunde leka kurragömma.

Nu ska jag börja ett nytt och sundare liv - igen. Inte för att jag behöver gå ned i vikt utan därför att jag tror att det är bra för hälsan och välbefinnadet. Allting upprepar sig. Börjar med att läsa Runners World och Dr Dahlkvist. Vad sägs om räkmacka utan bröd men med mycket majonäs och till det en kopp grönt thé med tranbär.

Ännu en stjärna har slocknat - igen. En stor artist med ett tragiskt levnadsöde. Michael Jackson.

Jag förundras mer och mer över hur mitt liv har utvecklats och jag känner verkligen en stor ödmjukhet över att få vara där jag är idag. För några år sedan hade jag inte en aning om hur mitt liv skulle förändras och vad vet jag nu om hur jag kommer att leva om 5 eller 10 år.

De senaste veckorna har jag gjort snabba förflyttningar mellan regnig grå vardag i Stockholm, ostron och medryckande rock’n roll i London, en rofylld promenad bland fascinerande skulpturer i Frogneparken i Oslo, skyfall och sanslöst beach-party på Thailändska östkusten och subkulturen på det lilla naturistbadet i Stockholmsförorten.

Och det som idag är mitt jobb och min vardag är något av det roligaste jag kan tänka mig.

Jag kan inte annat än förkunna min kärlek till livet och de människor som står mig nära. Nära på väldigt olika sätt. Kärlek är en stark känsla och jag känner mig lycklig som kan tillåta mig den. Jag tror att många människor är rädda för att känna och visa kärlek. Kanske därför att den öppnar för en sårbarhet och kanske för att det ger en rädsla för besvikelse eller krav och förväntningar. Men kärlek måste vara kravlös och oreserverad.

Gamla och nya vänner fyller mitt liv. Några vet allt, andra vet inget, en del vet en del… Suck ja, det gäller att hålla tungan i styr beroende på vem jag pratar med. För tyvärr så kan jag helt enkelt inte berätta för vem som helst om mitt liv. Fördomar och okunskap är djupt rotade hos svenska folket…

Och helt plötsligt tar hjärtat ett skutt när ett saknat lejon ger sig tillkänna…

Vet ni varför det går flera flyg i timmen mellan Stockholm och Oslo? Jo, alternativet är 3 “mjölktåg” om dagen varav ett omfattar 2 (två!) byten på vägen. Räkna inte med att tåget kommer fram i tid, ibland måste man stå stilla och vänta in “snabbtåg” som ska passera. Och om tåget är försenat till ett byte så ska du inte tro att det anslutande tåget har väntat…

Det enda ställe där det finns el till datorn är i 1:a klass men det är förstås inte alltid den fungerar. Lite lotteri att betala extra för 1:a klass om det är för att du räknar med att jobba eller roa dig med datorn alltså. Det är ingen idé att försöka genomföra några längre telefon- samtal, flera minuter eller så, för täckningen är så dålig att det bryts hela tiden. Om du skulle bli hungrig ellr törstig så finns det en kiosk med plastförpackade mackor och micromat. Men räkna med att kiosken kan stänga helt plötsligt, t ex pga kassasystemproblem, eller att den mackan du helst vill ha är slut - och den du näst helst vill ha också.

Vet ni att år 2007 gick det överhuvudtaget inga tåg mellan Stockholm och Oslo!

Ska vi försöka bli lite mer klimatsmarta kanske. Tänk er om man satte in snabbtåg - eller åtminstone X2000 - några avgångar om dagen mellan Stockholm och Oslo. Med elkontakter vid alla platser, god mobiltelefontäckning och restaurang- vagn med hyfsad mat. Jag tror inte att någon kräver lyxstandard men om det fanns möjlighet att åka trivsamt, arbeta med dator och telefon och kunna äta frukost, lunch eller middag på tåget så skulle nog ganska många se det som ett alternativ till flyget. Centralstationerna ligger mitt i city i båda städerna och man behöver ingen anslutningsresa, incheckning eller säkerhetskontroll. Det är bara att kliva på, sätta sig till ro och börja jobba om man vill, eller sova. Även om restiden blir lite längre så kan man ju använda sig av den.

SJ gör ju så mycket reklam för sin miljömärkning “Bra Miljöval”. Men man kanske ska börja med att få folk att välja tåget och prioritera det före t ex “källsortering ombord”. Jag tror jag skickar en länk till bloggen till SJs Miljöavdelning

På senare tid har jag då och då fått flashbacks när jag tittar mig i spegeln, speciell när jag sätter på läppstift och fokuserar på min mun. Jag tycker att jag ser min mamma och det ger mig starka minnen från när jag var barn och mamma var ungefär i min egen ålder. Det kanske inte är så konstigt, vi har ju en del gemensamma gener.

Min mamma var länge hemmafru. Bonddotter. Sminkade sig inte till vardags. Men en gång i veckan, när hon på tisdagskvällar skulle gå på körövning, satte hon på sig läppstift och när hon pussade mig god natt så luktade det så gott. Mitt läppstift luktar likadant idag och doften i kombination men munnen i spegeln ger mig ibland rysningar på ett behagligt sätt.

Våren ger mig också mycket minnen från barndomen. När jag gick hem från skolan och synade dikesrenen efter den första tussilagon. Eller genade genom hagen för att plocka vitsippor i det oändliga vitsippshavet. Min favorit var den sällsynta, ludna och underbara backsippan som fanns på ett “hemligt” ställe efter vägen. Jag visste att den var fridlyst och inte fick plockas men jag gick ofta förbi, satten mig bredvid och luktade och kände på den mjuka blomman.

Många år senare köpte jag en förädlad variant av backsippa och planterade i min egen trädgård. Men den såg mest ut som ett vildvuxet ogräs.

Ja, ja. Nu behöver inte just Du känna dig träffad, men jag menar att nästan alla män är riktiga kåtbockar - och jag älskar det Tyvärr tror jag att många män inte törs visa eller prata om sin kåthet. Tänk om han skulle bli anmäld för sextrakasserier!

Ganska tidigt i mitt vuxna liv insåg jag att alla karlar är likadana. Missförstå mig inte, jag menar bara att de flesta “normala” killar tänder på liknande saker, och det är väldigt bra att man som tjej vet om det. Man kan ju utnyttja det om man vill

Jag har aldrig känt mig “kränkt” som kvinna pga att någon man har gjort sexuella anspelningar eller flirtat med mig. Jag blir snarare smickrad, även om jag inte känner mannen ifråga. Eftersom jag själv är exhibitionistiskt lagd och verkligen tänder på att flirta med killar så kan jag förstås spela ut ordentligt, om jag vill.

Snacka om känsla av makt tjejer!

Som vanligt tycker jag att det är ganska skönt med ett nytt år. Jag gillar att se framåt och börja på nytt. Visst är det så att det som har varit ligger bakom oss och är inget som vi kan förändra. Har vi gjort dumheter går de inte ta bort men vi kan alltid försöka göra det bästa möjliga av situationen. En av de bästa “sånger” jag vet är “Always Look on the Bright Side of Life”. Lite bisarr kanske men jag gillar budskapet.

Jag gillar också känslan av befrielse. Att barnen är så stora så att de klarar sig själva. Att bo i stan och slippa hus med trädgård och snöskottning. Att ställa av bilen och placera den i ett garage för att det är vinter och halt. Att säga upp medlemskapet på gymet eftersom jag bara betalar och aldrig går dit. Att plocka undan julen för att den är slut och våren väntar. Och snart ska jag sälja min andel i sommarstugan eftersom jag aldrig är där Ett nytt år är väl också ett bra tillfälle att ge upp sådant som länge känts tröstlöst - eller hur?

Lördag eftermiddag. Den lilla byn är invaderad av Bangkokbor. Vi blekansikten är lätträknade på den kilometerlånga stranden. Glöm doften av sololja - thailändare badar med kläderna på och håller sig mest i skuggan under träden. De har bilen parkerad strax intill med dörrarna öppna och stereon på. De små matstånden har alla flyttat över gatan ned på stranden. Slagit upp sina solblekta parasoller och solstolar av enklaste modell. Musiken från discobussarna från Bangkok dunkar så att ölflaskan vibrerar.

På andra sidan gatan erbjuds massage. Turistpriser så klart men det är lätt att pruta eftersom det inte finns några andra kunder. Jag ligger på mage och dåsar. Knattrande moppar, skällande hundar, vattenscotrar med bananbåtar efter och glassmoppens variant på Hemglass-jingel om och om igen. Någonstans i allt larm hörs vågornas brus, egentligen bara 20 meter bort.

På måndag är det vardag igen och vi är nästan ensamma kvar. Då kan jag höra havet igen.

I Love Thailand